FriskaSteg start

Idag
gör jag definitivt inte som jag alltid gjort (och får samma resultat som jag
alltid fått).

Jag
går inte åt det vanliga hållet, kör inte det vanliga passet med mina (o)vanliga
deltagare och jag tänker inte mina vanliga tankar. Idag är allt totalt
annorlunda och jag lovar att jag kommer att ha så mycket nytt i huvudet när
dagen är slut att morgondagen kommer att vara helt underbar av bara farten.

Hoppas
även DU gör något du inte alls brukar göra… Kanske pratar du med personer du
inte brukar prata med, kanske tar du en annan väg till/från jobbet än du brukar
och kanske testar du ett helt annat träningspass än du brukar.

För
som jag började inlägget – om du gör som du alltid gjort får du samma resultat
som du alltid fått. Och var är utvecklingen med det?! Även om vi gillar där vi
är så vill vi väl oftast utvecklas, om än bara en aning? Att utvecklas betyder
inte automatiskt att vi ska bli något annat utan att vi ska bli en ”bättre”
version av det fina vi redan är. Om vi alltid kör samma träning med samma
motstånd så blir vi varken snabbare, starkare, rörligare eller får bättre
kondis. Om vi alltid tänker i samma banor så skapar vi inte något nytt. Får
inte nya infallsvinklar och om vi inte lär känna nya personer får vi inte ta
del av nya åsikter och erfarenheter.

Jag
vill fortsätta att utvecklas – vill du? Vilken liten ”nyhet” ska DU prova idag?

Hitta
mitt Ikigai!

Just
nu känns det som om jag tappat min ikigai. Eller i alla fall blivit tvungen att
lägga den åt sidan. Fast, måste jag det egentligen? Och hur bra är det att inte
ha sin ikigai att följa varje morgon man vaknar?

Det
japanska ordet ikigai betyder ungefär ”reason for being”; meningen
med mitt liv. Fast ändå inte riktigt, det handlar mer om min egen anledning
till att gå upp på morgonen, den inre tillfredställelsen man får under dagen.
Saker men älskar att göra, brinner för, det som ger mitt liv mening. Japp, vi
har inte alla formulerat vårt ikigai och det krävs en hel del rannsakan för att
komma på det och ibland upptäcker man det när det försvinner…

Jag
har aldrig uttalat mitt ikigai men jag har heller aldrig saknat det förut.
Alltid har jag vaknat med ett leende på läpparna, gått hela dagen och bara känt
att allt är bra och att jag har ett bra och givande liv. Men så plötsligt är
allt inte så bra mer. (Får man ens säga så?) Dagen är inte alltid ett leende
och en tillfredsställelse.
Något jag inte kan ta på saknas, en avund smyger sig
in tillsammans med negativa vibbar och tankar. Eftersom jag älskar att läsa och
läser allt jag kommer över och lite till så satt jag plötsligt med en text om
bitterhet framför mig. Men det kräver ett nytt inlägg som du får vänta på ett
tag för så mycket negativt vill jag inte dela med mig av så här på en gång Istället får ni ett boktips, Garcia och
Miralles bok: Ikigai, hitta din väg till
ett långt och lyckligt liv.Definitivt värd att läsa medan du funderar över vad du gör av ditt liv och vad
du egentligen vill göra.

Tillbaka
till min borttappade, förlorade eller som jag bitvis känner det, stulna,
ikigai. Det är väl en sak att komma till insikt om att man bytt fokus och har
en ny ikigai, en annan sak att bli utmanövrerad och känna att man inte har
kontroll över förlusten av sin ikigai. Och det är ungefär så jag känner mig –
utmanövrerad. Förr, när jag styrde mina 24 timmar alldeles själv kunde jag
välja vad jag skulle lägga tiden på. Skriva, påta i trädgården, läsa, träna, inspirera
andra, laga mat… Alla sådana där saker som jag tycker väldigt mycket om att
göra och som ger mig tillfredställelsen i slutet av dagen, ger mig inspiration
på morgonen till ännu en härlig dag. Det måste väl ändå ha varit mitt ikigai,
inte en sak utan flera. Eller var det kanske att sprida inspiration och glädje
genom olika saker? Alla sakerna gjorde att jag kände att jag utvecklades, lärde
mig något och fick tillfredsställelse i att dela med mig av det jag
visste/lärde mig/kunde till er som kikar in här på FriskaSteg. Till er som
läser mina reportage eller ber om tips och råd.

Så
har jag plötsligt en kropp som inte funkar som jag vill. En kropp som hindrar
mig från vissa saker och som helt enkelt är besvärlig och inte tydlig med vad
som är fel. Något är fel och jag kan inte hoppa upp på morgonen för tårna måste
rätas ut. Foten skjuter inte ifrån, jag går sakta. Och nu säger farbror doktorn
(nr 4) att jag INTE får hoppa. INTE får springa.

Min
kropp har utmanövrerat mig från min ikigai.

Okey.
Nu gäller det att INTE låta negativa tankar ta över, inte bli bitter inte…
Äh, Nu gäller det att hitta min ikigai.
Jag tror nämligen inte att en människa är statisk och inte kan hitta nya
meningar och mål. Eller så kan vi inte det utan måste hitta nya vägar att nå de
gamla målen. Bara byta ut det där ultraloppet… Mot?! Någon som har ett förslag ?

Att ha några riktlinjer för hur vi tänker, uppför oss, är inte så dumt. Oftast gör vi ju saker utav gammal vana och av uppfostran. Men om du tar dig en funderare på OM det är något du kan göra för att må bättre så är det kanske något så enkelt som att alltid le mot dem du möter, eller i alla fall le när du börjar prata med en annan människa. Ett enkelt leende sätter tonen, visar att man är nöjd och ofta får det bort lite av negativa känslor hos den leendet möter. Ett leende föder ett annat leende som man brukar säga
Jag hittade nedanstående insikter tillsammans med en rad andra när jag rensade i mina gamla (och då menar jag GAMLA papper) och tyckte att de kan ju vara läge att dela med mig av. Läs med ett leende och en liten eftertanke…

I’ve learned…

I’ve learned that you cannot make someone love you.
All you can do is
stalk them and hope they panic and give in…

I’ve learned that one good turn gets most of the
blankets.

I’ve learned that no matter how much I care, some
people are just
jackasses.

I’ve learned that it takes years to build up trust,
and it only takes suspicion, not proof, to destroy it.

I’ve learned that whatever hits the fan will not be
evenly distributed.

I’ve learned that you shouldn’t compare yourself to
others –
they are more screwed up than you think.

I’ve learned that depression
is merely anger without enthusiasm.

I’ve learned that it is not what you wear; it is how
you take it off.

I’ve learned that you can keep vomiting long after you
think you’re finished.

I’ve learned to not sweat the petty things, and not pet the sweaty things.

I’ve learned that ex’s are like fungus, and keep
coming back.

I’ve learned age is a very high price to pay for
maturity.

I’ve learned that I don’t suffer from insanity, I
enjoy it. (= jag )

I’ve learned that we are responsible for what we do,
unless we are celebrities.

I’ve learned that artificial intelligence is no match
for natural
stupidity.

I’ve learned that 99% of the time when something isn’t
working
in your house, one of your kids did it.

I’ve learned that there is a fine line between genius
and insanity.

I’ve learned that the people you care most about
in life you never get enough time with and
all the less important ones just never go away. And the real pains in the ass
are permanent.

Hoppas du log någon gång i alla fall. Jag hittade en lista till… av mer filosofiskt slag.

Att
bara vara är underbart. Att bara sitta ner i fåtöljen med en kopp te och stirra
in i elden och känna värmen från kaminen. Att bara ta en promenad ensam eller
tillsammans med någon men utan krav att prata, bara vara. Vara tillsammans
eller vara ensam, ibland behöver i alla fall jag bara vara för att ladda
batterierna men framför allt, att sortera tankarna som far genom huvudet.

Kanske
därför jag gillar våra fjällturer med ändlösa stigar, sova i tält. Och bara
vara.

Vandring
är för mig den ultimata formen av att ”bara vara”, att låta tankarna flyga och
eftersom det alltid är en bit dit jag/vi ska och det är sällan man pratar varje
meter under en vandring så blir det många härliga stunder där jag utan att
fundera. Utan att lägga energi på tankeprocessen ändå sorterar, reder ut och
kastar bort alla de funderingar, idéer och tankar som ligger i någon process i
hjärnan.

Vandring
blir mer och mer inne. Fler och fler hittar till vandringens tysta meditativa
tillstånd. Andra har inte tagit steget till lugn fullt ut, utan springer i
terrängen istället Funkar bra för dem, men inte för mig.

I
filmens värld har det kommit några filmer med vandring som
tema. Passa på nu i vintermörkret och kura upp i soffan och koppla av, samla
energi och inspiration för framtiden med en bra film eller läs boken. Sedan anmäler
du till någon av FriskaStegs fjällturer
eller skogspromenader som dyker upp här på sidan, och på FB-sidan under våren.

Wild är en bra film men boken är kanske bättre. Sedan har vi ju In
i vildmarken; av Jon Krakauer, någon har kanske läst hans ”Tunn luft”? Sist och mest klassisk är förstås Jack Londons böcker! Inte alls dumma om du är inne på äventyr
och vildmark!

Har
du tänkt på hur mycket vi matas om att vi bör förändra oss? Att vi borde börja
med något? Prova dittan och dattan. Jag klickade in på en tränings sida (får väl
skylla mig själv) och där frågade de om jag var ”Ready to transform yourself?”
Givetvis på engelska så det ska låta lite tuffare, lite modernare.

Jag
klagar inte på att det finns hjälp till självhjälp men i denna djungel kan det
vara riktigt svårt att inte tappa bort sig själv. Att tro att man måste
förändras, göras om. Att man inte duger. Hur många gånger får man frågan
”Varför?” när man svarar ”JA! Jag är redo att förändra mig.” Men skulle du
svara ”Nej!” så skulle frågan Varför inte? Komma direkt.

Av
precis den anledningen gillar jag inte generella träningsprogram man kan
köpa/ladda ner från någon webbsida. De är så allmängiltiga och drar alla över
en kam. Ingen frågar VARFÖR? Ingen frågar hur förra passet påverkade kroppen.
Ingen frågar varför du vill förändra dig, dina vanor, din kropp, ditt sätt att
vara eller leva ditt liv.

Ibland känns det som om man bara springer fram genom livet utan tanke.

Visst
är det bra att kunna förändra, men är det dig själv du behöver förändra eller
är det ditt liv? Det är skillnad på person och profession brukar jag säga när
jag vill ha en utvärdering av mig själv som inspiratör, pedagog, tränare. Lika
så är det väldigt viktig att den som är redo för förändring funderar över varför personen vill ha förändringen.

Har
jag mycket på mina axlar, mycket på jobbet, ligger efter med högarna hemma.
Dåligt med tid för både mig själv, min familj och mina vänner. Då hjälper det
kanske inte att börja på någon bantningskur, testa ett nytt träningsschema
nedladdat från cyberrymden eller ändra inredningen. Just då behöver jag kanske
allra bäst ta mig en funderare tillsammans med någon som kan ställa frågan varför jag vill förändra mig. Ställa de
där frågorna som får mig att fundera och se delmålen på väg mot den stora
förändringen. Se vad det är som egentligen är orsaken till att jag inte är
tillfreds. Orsaken till att jag vill ha en förändring.

Visst
kan ett träningsschema och ny färg på väggarna vara ett steg i rätt riktning
men om jag inte vet varför jag vill förändra, eller vart jag vill komma, är det
oftast ännu en återvändsgränd som slutar i att man känner sig otillräcklig, otillfreds
och missnöjd – igen

Våga
fråga Varför lite oftare. Fråga dig själv och ge dig ett själv ett svar du är tillfreds med, ett svar som är ärligt och du kan leva gott med.
Varför
är du inne på nätet istället för att umgås med någon du tycker om? – JA! Jag
vill gärna ha ett svar på det, om du törs e-post går också bra, annika@friskasteg.se

Ibland,
eller rättare sagt rätt så ofta, funderar jag på hur det hade varit om tiden
stått stilla i vissa avseenden. Om inte ”utvecklingen” gått så fort att livet
börjar halta. För visst är det så att det ”utvecklas”, förändras snabbt i vissa
saker men inte alls i andra. Bara för att göra er förvirrade slänger jag in
åsikten om att samhället inte är gjort för att kvinnor ska göra karriär eller
ens yrkesarbeta heller. Eller?

Eller
ska jag uttrycka mig som så att samhället är inte gjort för att båda parter i
en barnfamilj ska arbeta. Speciellt inte om familjen gjort som mängder av
familjer och flyttat fler än tre mil ifrån far- och morföräldrar. Att vi
dessutom har ett samhälle som är flexibelt så det går sönder, så tillgängligt att
ingen ids planera ens för en enda helg gör livet väldigt svårt och stressande.

Stressande
av att vara tillgängligt och flexibelt? Fundera en stund innan du läser vidare.
Fundera på vad som gör dig stressad.

Skyndar
du mellan alla möjligheter? Stressad av att inte hinna allt som erbjuds?
Slappna av och njut av en sak ordentligt istället för alla saker som ”skulle-gå-att-göra-om-jag-bra…”

Blir
du stressad av att vilja hinna med en massa men inte har någon tid? Har det
kanske med dålig planering att göra, eller en så flexibel situation att du inte
har behövt planera tidigare? När det nu kommer till kritan blir du stressad för
att du inte planerat något? Eller är du en sådan där ”hopplös” typ som aldrig
kan säga JA till något för tänk om det kommer ett ”bättre” erbjudande?

Vad
skulle hända om tiden hade stått still? Om vi inte hade affärer som är öppna
nästen dygnet runt och bensinstationer som säljer det mesta och är öppna dygnet
runt. Om du hade varit tvungen att tänka efter och handla allt du gör dina
inköp en-två gånger i veckan. Då hade du suttit där i lugn och ro med eller
utan chips till lördagsfilmen för affären är ju ändå stängd så du behöver inte
stressa dit. Istället hade du förmodligen gjort något med familjen/vänner. Inte
haft ena fingret och halva ögat på telefonen hela tiden. Snacka om oförskämt
förresten, dessa personer som kommer och hälsar på och så kikar de på telefonen
titt som tätt, uppdaterar här och pratar där. Nä, är det inte trevligt att
hälsa på så låt bli!

I
en lite icke könsneutral familj jobbar mamma i affären (kvällsskift) till kl
22. Mannen jobbar som yrkesförare också han med körningar så här på kvällen. Barnen?
Ja, de har ju varit på skolan dagtid men med släkten i en annan del av landet
och en barnomsorg som inte har kvällsskift… Men bra för oss som inte planerar
utan är flexibla och vill ha möjligheten att åka till affären på kvällen bara
för att man känner för en påse chips till filmen.

Annat
var det förr när barnen kom från skolan, lekte med kompisar och alltid fanns
det någon vuxen i närheten. Förälder eller mor- farförälder som trygghet. Planera
var men tvungen att göra när det gällde inköp och någon stress var det inte tal
om för allt var ju ändå stängt på kvällen så man fick ”nöja sig” med att ta det
lugnt och umgås med familj och vänner för ingen hade ju ändå uppkoppling och
ont i tummen av allt mobil-skrivande.

Visst
var några saker bättre förr ändå

Jag
längtar med spänning till imorgon. Måndag! Ny vecka! Och ett nytt och spännande
uppdrag. Samma blir det veckan därpå, kan inte vänta till den måndagen för då
ska jag vara på skolan och träffa underbara små individer som alla är olika,
alla har sina förmågor, alla med så många oskrivna blad framför sig. Oskrivna
blad som jag kanske, KANSKE, kan ge en viss färg, en viss ton, ett visst
intresse som fyller om nu inte merparten så i alla fall delar. Är inte det
spännande?!

Tänk vad
många dörrar det finns att öppna! Så mycket det finns att uppleva och ta del
av!

Just
den där möjligheten att få inspirera, uppmuntra, presentera idéer och
möjligheter är något jag ser så framemot varje gång jag skriver ett reportage,
träffar en FriskaSteg-kund, ger en föreläsning eller träffar elever. Jag
längtar ”till måndag” -nästan alltid

Hur ser
du på en måndag? På att börja jobba igen efter en ledighet? Ser du
möjligheter eller har du fastnat och vet inte vad du egentligen vill? Fundera,
för livet är kort och det är ditt eget ansvar att göra något bra av det. Fylla
de där blanka sidorna och gilla det du ser när du senare bläddrar tillbaka och
tittar på dem…

Inom
idrott pratar vi ofta om målbilder. Om hur vi ser oss göra det vi vill
prestera. På samma sätt kan man göra med sin gråa tråkiga måndag – se det som kan vara
spännande: spännande möten, utmaningar, uppgifter… Var entusiastisk och positiv
och gå in i din måndag med förväntan och säg det högt med ett leende!

Det hänger en ängel i min bokhylla. En härlig knubbig liten ängel i balettkläder. Jag fick den i present för något år sedan av en vän och den är en sådan där härlig liten harmoni-påminnare. Påminner mig om att hur vi än ser ut så har vi våra talanger och drömmar. Sprider ett budskap med vårt sätt att vara.

Vingklippt men full av harmoni och tillförsikt. Precis så där känner jag mig ibland

Jag tittar ibland på min lilla knubbiga balett-ängel och låter tankarna fara fritt, som hon där hon hänger fritt i tråden. Tänker på just ingenting men ibland kommer tanken ”att vill man bara så kan man”. Oberoende av vilka kroppsliga förutsättningar man har, man gör bara det bästa av det man har men man gör i alla fall något.

Hon är lite vingklippt. Hon sitter fast under en bok och så tog jag ut några andra böcker ur just den hyllan och så… Jag fick tag i henne men då hade hon redan nuddat med vingen i hyllan under (där whiskeyflaskorna står) och där rök den vingen. Men vingklippta är vi väl alla lite till mans? Min ängel än ändå väldigt härlig, harmonisk och lugnande där hon svävar och snurrar.

Begravning.
Livet som passerat. Det får en att tänka lite extra när man sitter där i
kyrkbänken på en begravning. Hon som jag tog farväl av hade levt ett långt och
händelserikt liv och som en av hennes än äldre vänner sa så var det skönt att
hon dog levande. I motsats till att ha varit ett kolli en tid. Ingen där i
församlingen kunde nog föreställa sig henne stilla, som ett kolli… Men det
fick mig att tänka till. Inte på vad jag ska hinna göra innan jag dör för när jag
väl dör så lär jag ju inte ångra något. Ångrar jag något, eller rättare sagt
saknar något så är det väl troligare att jag gör det där på hemmet när jag tar
mig fram med rullator. Nä, där under begravningen funderade jag på alla de där
andra personerna som jag skjuter upp att umgås med. För det var just det jag
funderade på där i kyrkbänken med kistan framför mig. Att jag inte hade pratat
klart men henne. Inte alls. Det saknar jag och har ingen möjlighet att ta igen.

Kommer
ni ihåg den där reklamen (som jag inte alls vet vad den ville sälja) där man
uppmuntrades att ”Ta den långa vägen hem”? Det var en sprinkler som vattnad en
gräsmatta och jag har alltid känslan av att man skulle springa igenom
vattenstrålarna, njuta av vägen hem. Inte ha så bråttom utan upptäcka, njuta på
vägen istället för att skynda.

Att
ha mål i livet, karriärmål, förverkligande mål och resmål är mycket värt i sig.
Men om vi drar det till sin spets och säger – res ensam och prata inte med en
person på vägen… Vad är ett mål, en upplevelse, en njutning om man inte kan
dela den med någon?

På gympapassen jag leder brukar jag säga att det är för att klara av att
bädda sängen när vi är 93. Att kunna sträcka sig in under soffan och plocka ut
barnbarnsbarnets leksaker när man är 87 som vi gör övningarna. Att hålla sig
rörlig gör att vi kan vara i farten och utforska världen men glöm inte att vara
flexibel i sinnet. Ta tillvara på personer och kontakter, var inte rädd att
prata med nya människor, lära känna oliktänkande. Oliktänkande från dig. Ta
till vara på människorna runtomkring dig och välj hellre att göra något
tillsammans som skapar minnen än att förverkliga dina ”måsten”. Se till att du
har pratat med så många du kan. När du sitter där på hemmet har du en mängd
historier du kan dela med dig av när du pratar med än fler personer och
upplever världen genom andra människor.