Begravning.
Livet som passerat. Det får en att tänka lite extra när man sitter där i
kyrkbänken på en begravning. Hon som jag tog farväl av hade levt ett långt och
händelserikt liv och som en av hennes än äldre vänner sa så var det skönt att
hon dog levande. I motsats till att ha varit ett kolli en tid. Ingen där i
församlingen kunde nog föreställa sig henne stilla, som ett kolli… Men det
fick mig att tänka till. Inte på vad jag ska hinna göra innan jag dör för när jag
väl dör så lär jag ju inte ångra något. Ångrar jag något, eller rättare sagt
saknar något så är det väl troligare att jag gör det där på hemmet när jag tar
mig fram med rullator. Nä, där under begravningen funderade jag på alla de där
andra personerna som jag skjuter upp att umgås med. För det var just det jag
funderade på där i kyrkbänken med kistan framför mig. Att jag inte hade pratat
klart men henne. Inte alls. Det saknar jag och har ingen möjlighet att ta igen.

Kommer
ni ihåg den där reklamen (som jag inte alls vet vad den ville sälja) där man
uppmuntrades att ”Ta den långa vägen hem”? Det var en sprinkler som vattnad en
gräsmatta och jag har alltid känslan av att man skulle springa igenom
vattenstrålarna, njuta av vägen hem. Inte ha så bråttom utan upptäcka, njuta på
vägen istället för att skynda.

Att
ha mål i livet, karriärmål, förverkligande mål och resmål är mycket värt i sig.
Men om vi drar det till sin spets och säger – res ensam och prata inte med en
person på vägen… Vad är ett mål, en upplevelse, en njutning om man inte kan
dela den med någon?

På gympapassen jag leder brukar jag säga att det är för att klara av att
bädda sängen när vi är 93. Att kunna sträcka sig in under soffan och plocka ut
barnbarnsbarnets leksaker när man är 87 som vi gör övningarna. Att hålla sig
rörlig gör att vi kan vara i farten och utforska världen men glöm inte att vara
flexibel i sinnet. Ta tillvara på personer och kontakter, var inte rädd att
prata med nya människor, lära känna oliktänkande. Oliktänkande från dig. Ta
till vara på människorna runtomkring dig och välj hellre att göra något
tillsammans som skapar minnen än att förverkliga dina ”måsten”. Se till att du
har pratat med så många du kan. När du sitter där på hemmet har du en mängd
historier du kan dela med dig av när du pratar med än fler personer och
upplever världen genom andra människor.