FriskaSteg start

Jag har kämpat emot men vad gör man när man faktiskt inte kan kämpa för, eller emot? Som ni märkt har det varit märkligt tyst här på bloggen: inga pepp, ingen inspiration, inte ens något litet inlägg om vad som kan vara viktigt att fundera över.
Några har skickat mail och frågat, andra har jag träffat I.R.L. och haft långa överläggningar med. Tyvärr samma dystra budskap = Min fot har domnat bort.
Det låter kanske inte så allvarligt och egentligen är det kanske inte det, jag lever ju
Fast om man som jag är van att vara ute på långturer med skidor (läste ni Ute Magasinet om vinterturen i tält i Kebnekaisefjällen?). Eller om man är van att vandra några mil med ryggsäck några gånger under sommaren, eller springa genom skogen med glädje i hjärtat. DÅ är det jobbigt att ha en fot som domnat bort och som jag inte ens kan gå upp på tå på.
Du kommer ihåg två inlägg ner, Rovaniemi 150, den stora utmaningen jag gjorde och kände mig oövervinnerlig efter 28 timmars skidåkning! Japp, det var då och känslan var fantastisk. Tyvärr så gick det bara tre dagar och så… domnade foten och den är fortfarande bortdomnad till största delen. LITE bättre har funktionen blivit men inte känslan. Väntar på remissen ortopeden skrivit men dagens sjukvård… Så helt krasst så törs jag inte äventyra min fot för tänk om det skulle bli värre.

Däremot ska jag bli bättre på att uppdatera här nu när jag har skrivit av mig det hemska. Och helt ärligt, det har känts för jäv…t och jag har inte haft någon lust alls att dela med mig av detta för det har känts jobbigt. Men nu är det sagt, luftat och plötsligt känns det lite lättare och kanske finns det någon därute som har lite inspiration och energi att dela med sig av till mig denna gång?
Men tyvärr så måste jag som sagt ställa in Må bra-vandringen detta år för min egen hälsas skull. Däremot hoppas jag att DU hittar på något som får dig att Må bra och berättar om det, här eller på FriskaSteg på FB så blir jag lite gladare

Om mitt långa uppehåll här på bloggen ska jag snart berätta med eftersom det har varit en jobbig period är det även jobbigt att ta tag i den. Något som kanske flera av er känner igen?

Men, nu till det positiva. Nu har jag knåpat ihop infon för årets Må bra-vandring. Som alltid, sista helgen i augusti. Läs, begrunda och hör av er.

Inställning!
Som så ofta när man gör något är det ens inställning som avgör hur man klarar
av uppgiften. Att åka 15 mil skidor är
väl inga problem, men att åka det i ett sträck… Fast eftersom jag är en
diselmotor, långsam i starten och seg över lag, kände jag att sträckan inte var
något problem egentligen. Det är som oftast farten som är utmaningen. Fast
farten måste ju finnas den också för inte har jag ”tid” att hålla på i flera
dagar Rovaniemi 150, en vinterultra blir en riktigt bra utmaning mentalt och fysiskt.

Packa,
planera och fundera. Det är svårt det där med packningen för hur ska jag
egentligen tänka? Mitt säkerhetssinne tog över, det där tankarna som dyker upp
när vi ska till fjälls och jag vet att jag behöver si och så mycket på mig,
torrt att byta till om jag blir både blöt/svettig och sedan kall. Finns det
förresten vatten på sjöarna? Slutsats efter tävlingen så hade jag något kg för
mycket i pulkan (tur att jag är stark).

Just
vatten på sjöarna blev en lång utläggning på pre-race mötet. En spanjor som
försökte förklara på engelska för italienare, fransmän, belgare och andra utan
frusna vattendrag hur dubbelis fungerar och vad man kan förvänta sig. Det tog
ett tag

Starten
går och drygt 100 deltagare börjar röra på sig. Alla startar samtidigt, 66, 150
och 300 km klasserna uppdelat på Fatbike, skidor och till fots. De första cirka
12 km går upp längs älven. Cyklisterna och löparna på lätta fötter satte fart.
På mig rann snart svetten och jag insåg att vindjacka var inget bra val, inte
heller mössa och vantar men vad gör man när det är minusgrader och man är på en
älv? Visserligen var det bara -3 grader men ändå… Att inte bli svettig brukar
vara en överlevnads strategi under vanliga fjäll- och skogsturer men nu börjar
jag förstå att detta är en tävling. Och på tävlingar svettas man, Rovaniemi 150 är inget undantag.
Tävlingshornen växte ut en aning men jag tryckte bestämt in dem igen. Här
gäller det att 1) åka 15 mil = 150 km = 150 000 meter. 2) göra det i ett
sträck utan att sova.

Jag har tränat på kvällar och i snöoväder för att tuffa till det lite, känna att det är helt okey att vara ute. Vissa dagar bättre än andra.

Det
finns åtta kontrollpunkter som vi ska förbi. Vid varje finns en eld och vatten,
men vattnet är troligen kallt och vi får värma det själva om vi vill. Det enda
man måste göra är att skriva in sig när man kommer till kontrollpunkten och när
man lämnar den, samt förstås ta sig i mål innan 03:00 måndag morgon och dit är
det 42 timmar. Fast jag har siktet inställt på 24 timmar.

Att
räkna ut hur fort jag kan åka och följaktligen hur mycket mat jag behöver ha
med mig är svårt. Hemma har jag tränat på skoterlederna, med och utan pulka
men… det var ju bara 2-3-4 timmars pass och aldrig när jag redan var trött
och hungrig.

En
plan på kartan har jag gjort, räknat ut vad klockan bör vara vid de olika
kontrollerna, när jag ska äta stora måltider och när jag ska äta de mindre.
Farten har jag tänkt försöka hålla runt 7km/hr. Men sedan kommer v(Ä)rkligheten
in. Fast så mycket värk var det egentligen inte.

Som
sagt, på isen drog cyklister och löpare iväg men sedan kom vi in i skogen och
där var det snö. Snö i mängder. Det hade kommit decimeter vis med snö den sista
tiden och inte hade spåren hunnit frysa. Cyklist efter cyklist började jag åka
om. Löpare efter löpare passerades. Cyklisterna gick och sköt sina cyklar som
ritade djupa spår i snön, löparna luffsade och varje steg gav efter så vi
skidåkare tog oss om dem och de kratrar de lämnat efter sig. Sedan blev det omvänt
när vi kom ut på hårda skogsbilvägar och en vindpinad hårt trampad skoterled
över den första långa sjön. Den som kunde haft dubbel is men som tur var, var
den torr och i alla fall halvhård. Cyklisterna och löparna drog ifrån igen.

Det
är fascinerande hur det mentala påverkar orken. Uppför, uppför och uppför.
Mjukt underlag och djupa spår från Fatbiks och fötter. Så åker jag om dem en
efter en. Skymtar ännu en långt upp på berget som jag knaprar in meter för
meter på. Även nerför åker jag mycket fortare än alla som går till fots, med
eller utan cykel. Givetvis känner jag mig starkare av det synliga beviset på
att jag är starkare är dem jag passerar och åkningen blir lättare. Skidor
älskar jag att åka så något problem med 15 mil hade jag inte sett. Att vara
ensam ute i skogen efter ett skoterspår, bitvis längs skogsbilvägar och några
kilometer längs vanliga byvägar är heller inte något hinder. Jag hade förberett
mig för långa tider i tystnad där jag skulle få vara i ett med mig själv.
Mindfulness i sin finaste form; meditation i rörelse på skidor.

Äta?
Av erfarenhet vet jag att när man bli trött känner man sig inte hungrig men
energi behöver man. Jag litade till 100 på min plan och tvingade i mig de
större måltiderna där de skulle ätas, trots att ”torrmat” smakar riktigt dåligt
när man är trött och dessutom känns alla industriella smaker starkare än de är.
Men energi har de och mätt blir man. Smart för smaklökarna och extra energi att
jag även hade en dryg pizza i pulkan och värmde en bit på elden vid de kontroller
jag inte skulle äta hela middagar. Dessutom tog jag en bit här och där efter
vägen och ett gäng flapjacks.

Oförskämt
pigg kände jag mig hela dagen, kvällen kom mycket snabbare än jag trodde.

Ute på vägarna passade jag på att skejta, turskidor och pulka men vad gör väl det?

Natten gick riktigt bra. En lång paus i en grillkåta blev det då jag torkade
tröjan genom att helt enkelt vrida den bak och fram, luftade fötterna och
torkade sockorna medan jag njöt vid elden. En tysk cyklist som också vilade där
klagade över att ingen talat om att man måst ha så lågt däcktryck. Han hade
fått släppa ut luft, igen och igen tills han slutligen kunde cykla. Men hallå?!
tänkte jag. Har du inte cyklat alls på mjukt underlag eller snö innan du kom
hit?

Mitt
i natten ser jag en rödblinkande lampa långt framför mig. Vi måste alla ha en
sådan som säkerhetsgrej och just nu blir den även en morot att jaga. Vi är
någonstans vid banans högsta punkt och träden står glest. Eller är det ett
hygge? Vem vet i mörkret men det känns som ett berg av de små tallarna att
döma. – Hej, kommer du nu? Jag har
väntat på att du skulle åka ifatt mig, säger Timmo som springer, för tillfället
gående i den mjuka snön. Vi har passerat varandra några gånger tidigare och
fortsätter härifrån och till mål att kör om varandra allt eftersom beroende på
hur hårt underlaget är. Mjukt – jag är snabbare, hårt Timmo springer snabbare
än jag åker. Dessutom rastar jag längre för han äter knappt, bara en gång
stannar han till för ett ordentligare mål mat och vila medan jag stannar och äter
5-6 gånger varav två är längre med vila.

Huvudet
är fortfarande piggt, musklerna lika så. Fötterna börjar kännas av. Borde jag
kanske ta bort ett par sockar? Nä, det är inte så långt kvar och jag vill inte
att det ska röra sig i skon och ge mig skavsår. (DUMT! Riktigt dumt tänkt!)
Bara att fortsätta.

Om
man nu har en hel skog att göra en bana genom, VARFÖR ska man lägga den efter
en låååååååång och raaaaaaaak skogsbilväg?

Snacka om att man kan bli hjärndöd
så jag lyfter inte blicken så jätte högt utan håller den strax framför skidorna
och slipper se den långa rakan. Sista sjön och jag stannar till och äter upp
alla korvar i mattermosen, tar en bit pizza och går på toaletten bakom en gran.
Precis när jag packat tillbaka allt i pulkan och ska åka ut på sjön kommer
Timmo springande. Ut på sjön kommer vi tillsammans men så slår den hårda vinden
emot oss och piskar snön rakt i ansiktet. Usch och fy! Jag borrar ner ansiktet
och skidrar på. Tittar bakåt någon gång bara för att se att han också kämpar på
i rätt riktning bakom mig. Varför motvind? Varför dessa sjöar? Jag längtar
tillbaka till skogen.

Slutet
närmar sig snabbt men tar en evighet att nå. Sista kontrollpunkten är densamma
som den första vilket innebär dryga milen på älven fram till målet. Fortfarande
oförskämt pigg i både kropp och knopp känns det lätt. Timmo och jag är på
kontrollplatsen samtidigt och nu känns det lite så där – ska jag slå honom?
Älven var svår åkt på vägen ut och det gick fortare för löparna men… Jag ger
mig av så fort jag kan, mot Rovaniemi nerströms. Kommer ut på älven och… Rakt
i motvind, hård vind som piskar snö i ansiktet och inte ett skoterspår som går
rakt åt det håll jag vill. Hårt och isigt på spåren som går kors och tvärs,
däremellan mjuksnö som inte gör det lättare när jag måste söka nytt spår. All
fästvalla har nötts bort från mina skidor och när fötterna inte orkar hålla
skidorna i rätt linje på de ojämna och hårda spåren stannar jag slutligen och
sätter fast stighudarna. Timmo har för länge sedan sprungit förbi mig. Långt
där framme ser jag Rovaniemis siluett. Men varför ska jag skynda mig? Varför
ska jag ens försöka åka snabbare? Men kom igen då! Det här går ju inte ens 4
km/hr! Rör på påkarna! Tankarna slåss om utrymmet i huvudet. Nyss så pigg, nu
bara uppgiven och plötsligt värker fötterna ordentligt.

Slutligen in under bron nästan i Rovaniemi och mål!

De
där mördande sista mentalt nedbrytande kilometrarna var de värsta av alla 150
km. Totalt var jag ute i 28 timmar och 20 minuter men den sista milen. Usch! Om
banläggaren ändå hade dragit den genom skogen, i kringelkrokar. Jag hade inte
klagat på om det blivit en mil längre men denna raka mil, målet låååååååååångt
där borta – synligt. Vinden som piskar snön i ansiktet, ansiktsmaken uppdragen
och huvan på vindjackan ordentligt ner- och åtdragen. Blicken precis så högt
att snön inte kan slå rakt in i ögonen. Glasögonen ligger i pulkan men inte
f…n vill jag stanna, koppla lös mig och börja plocka fram dem nu. Fötterna
värker, huvudet är slut. Men inte flapjacken! Stannar och stoppar i mig en med
dryga 350 kcal (sportbars, släng er i väggen!) och resten av dextrosolen. Nu!
Mot mål och vila

University
of Cambridge fanns på plats för ett forskningsprojekt om vad som händer i
kroppen vid ultra-tävlingar i extremt klimat. Dagen innan start hade vi som
ville delta fått göra olika kroppsmätningar; längd, vikt, fettkomposition,
blodvärden och dna-prover etc. Några minuter efter att jag gått i mål gjorde de
om provtagningen och framöver kommer jag att få veta hur min kropp uppförde sig
och bland annat vad den använde för bränsle och mycket mer. Direkt info fick
jag i alla fall på längd och vikt vilket var lite intressant. Jag hade blivit 3
mm kortare och gått ner 7 hg. Riktigt bra, betyder att jag ätit ordentligt och
fyllt på med både vätska och energi samt att jag inte belastat ryggen så mycket
till skillnad mot andra som blivit nästan 2 cm kortare.

Summa
summarum: Jag är otroligt nöjd med mig själv! Jag gick i mål i en vinter ultra där totalt drygt 50 % bröt. Att jag var pigg och alert alla
150 km, de sista på älven räknas inte , att jag kände mig stark även på
kvällen och inte hade några skavanker. Fast… tre dygn senare dök det upp i
form av en bortdomnad fot och den är nu en vecka senare fortfarande bortdomnad.
Nä, inga nerver i kläm, inga låsningar men otroligt spända vadmuskler. Skulle
ha kört mer rörlighetsträning dagarna efter. Felet (tror jag) var att jag valde
att inte åka med mina formgjutna sulor eftersom de tar upp aningen för stor
plats i pjäxorna och är kalla. Resultatet blev att jag har trampat ner främre
fotvalvet och klämt ihop och tröttat ut både senor och muskler. Nu väntar
mycket massage, mjuka yoga asans och bara bo på mina formgjutna sulor

Hej! Nu var det länge sedan men det har sina skäl. Jag har gjort som man ibland måste: fokusera & prioritera, tyvärr hamnade bloggen inte på listan. Däremot hoppas jag ni har hållit er uppdaterade och fått lite inspiration genom att besöka FriskaSteg på facebook.

Lite frost och kyla skadar inte. Dessutom håller sig saker fräscha längre i kyla, eller?!

Trots det kalla vädret har jag hållit mig varm och i rörelse, även mentalt. Fokus från en satsning på Masters VM flyttades på grund av efterhängsna förkylningar till en Ultra tävling.

I februari drar jag till Finland för att åka 150 km skidor i ett sträck, bärandes eller släpandes på obligatorisk utrustning som bland annat en sovsäck som klarar -30 ifall man måste stanna och sova/vila under tävlingen.

Upp och ner, ner och upp. Det lär inte blir långtråkigt hoppas jag under de 15 milen.

Banprofilen för Ultra utmaningen, eller ”Winter adventure race” som det kallas ser rätt spännande ut Kallt räknat lär det väl ta ett antal timmar. Törs jag sikta på att klara det under 20? Eller är det mer realistiskt att sikta på under ett dygn?

Ni som följt mig ett tag kommer kanske ihåg att jag för några år sedan gjorde en annan dygnslång utmaning; Icebug 24 som idag heter Hemavan 24. Där är man ute på fjället i upp till 24 timmar för att hitta så många orienteringskontroller som möjligt. (mer om den upplevelsen kan ni läsa om i Maratonbloggen). Den gången behövde man inte ta alla kontroller men nu i Rovaniemi, i kanske bitande kyla, snöoväder och vintermörker måste man åka alla de 150 kilometrarna. Frågan dyker naturligtvis upp, klarar jag det?! Och svaret?

Ja visst! Bara jag tar tid på mig. Att orka länge brukar inte vara något problem för mig. Det är farten, inte längden som dödar. Att köra ett Ultralopp på skidor. Wow! Jag ser fram emot min nästa utmaning.

Det gäller att träna på det man ska utföra. Skidåkning i både mörker och på ojämnt underlag har det blivit.

Det
var ett litet tag sedan jag gav er en utmaning, eller i alla fall ett litet
förslag på övningar att ta tag i. Tror bestämt det var Fötter och fotstyrka. Dessförinnan
fanns Burpee och Uppstart och… Nåväl, varför dväljas i det gamla när man kan
gå vidare

Emma
kom med en fråga/förslag på utmaning och det var överkroppsstyrka för bland
annat längdåkning. Nu finns det så många bra övningar på webben så ni vet
säkert ”allt” redan så jag tänkte damma av en gammal klassiker och modernisera
den lite. Ni som varit med i träningssvängen ett tag är säkert välbekanta med
Kålmasken, eller så har ni förträngt/glömt den

Ni vet, från
armhävningsposition – upp med rumpan – ner med bröstet mot golvet/armbågar bak –
upp med huvudet – armhävning – och tillbaka samma väg. Jobbigt som tusan.
Visst, ta den som styrketräning också nu när ni ändå är på hugget.

Men,
tillbaka till min moderniserade variant så har jag gjort en planka av den, en
styv 4×7” gående planka.

Här är
jag i mittensekvensen, tyvärr utan armhävning, men ni får en bild av hur.

Börja
stående – böj endast i höften och sätt händerna i golvet framför fötterna – gå
ut så långt du når med bibehållen inbyggd 4×7” planka i ryggen – gör en
armhävning när du kommit i den positionen – fortsätt gå en bit till, långt du
kan utan att svanka – nu tar du och går med fötterna närmare händerna och
försöker hålla böjningen endast i höften – när fötterna är vid händerna börjar
du gå framåt med händerna igen (börjar från början).

Märk
ut en sträcka du ska gå, räkna hur många ”kålmaskplankor” du gör dit och försök
att inom…. 2 månader (?) lyckas förlänga dina steg så du når längre. Ex om du
klarade 5 st första gången kanske du nu passerar märkningen vid 4,6 st. Alltså
du når längre på 5 än förr

Lycka
till!

Om
livet hade varit perfekt hade jag stått på golvet i helgen och instruerat ett
gäng förväntansfulla gymnaster i rörelsekedjor vilka ger god kroppskännedom och
förståelse för hela rörelseapparaten. Men livet är väl sällan just så man vill
ha det. Eller…?!

Rörelsekedjor
och kroppskännedom är viktigare än man tror, många som tränar ”kör bara” tills
mjölksyran rinner ut ur öronen eller tills konditionen säger stopp. Att lära
sig lyssna på kroppen och se hur den ena rörelsen hör ihop med den andra och
hur en svag eller spänd muskel hindrar nästa i en rörelse är något många
missar. Jag har nyss haft en pratstund med en ung tjej med funderingar kring
roterad höft, stretching, styrketräning eller inte. Givetvis kom jag in på
rörelseträning. Mitt lilla skötebarn

Rörelseträning
är inte så komplicerat som det låter, inte heller de rörelsekedjor jag gärna
delar med mig av på träningspass. Rörelseträning är just som det låter –
träning för att bli rörligare och rörelsekedjor är också som det låter – kedjor
av rörelser. Sedan bygger man givetvis ut med mer komplexa rörelsekedjor och
tar rörelseträningen till sina ytterlägen. När kroppen är redo.

Beroende
på vad jag vill ha ut av mina rörelsekedjor bygger jag dem på styrka eller
smidighet. När jag bygger på smidighet använder jag mig ofta av olika
positioner från yogan och får ibland frågan: Är det här inte yoga? Svar NEJ!
Fokus är nämligen helt olika. Den som tränar yoga kombinerar alltid rörelser
till andning. Finns inte andningen kopplad till rörelsen/positionen är det inte
yoga. Vanlig gympa eller dans är ju också en slags rörelsekedjor man här ligger
fokus på rytmen/musiken. De rörelsekedjor jag kör i träningssammanhang har
fokus på utövarens egen rytm och kapacitet och blir alltså väldigt individuella
för att tillfredsställa utövarens egen utveckling så mycket som möjligt.

En
förutsättning för att kunna få ut mycket av sin rörlighetsträning är att känna
sin kropp och kunna kontrollera den. Känna när en muskel inte räcker längre och när det exempelvis är bäckenet man ska tilta istället för att dra i lårmuskeln för att nå längre in i rörelsen.

Vi
behöver inte kunna slå knut på oss själva men lite mer kroppskontroll
skadar inte (här en bild från www.ashtangayoga.info)

Rörelser
lär man sig alltid utifrån sina egna förutsättningar och begränsningar. Att
lära känna sin kropp och hur musklerna jobbar; vad man tiltar, spänner,
slappnar av i och hur man vrider sig eller tar stöd för att nå max i ett visst
läge tar tid. Ger man sig inte tid kommer man troligen för eller senare att i värsta fall skada sig och i bästa fall bara stagnera i sin utveckling. Många
är de elitidrottare som efter många år i utveckling sedan känner att de står
och stampar och därför söker nya vägar. Ofta kommer de till insikten att det är det där lilla,
rörelsemönstret, som kan göra den stora skillnaden. Om du inte kan nyttja din
fulla rörelsepotential, hur ska du så kunna ta ut allt ur muskeln? Genom att
lägga in rörelsekedjor i din träning kommer du snart att märka att du blir
smidigare och att kroppen inte ”tar emot” när du strävar framåt.

En
bra koll är vardagliga rörelsers vara eller icke vara, exempelvis om du kan stå
på ett ben och ta på dig sockarna. Eller om du kan klia dig mitt mellan
skulderbladen med båda händerna. Eller är det väldigt omständigt att lägga dig
på rygg på golvet och kommat tillbaka upp till stående, kanske väldigt obekvämt
att gå ner på golvet och sträcka dig in under soffan för att få ut något som
hamnat där?

Om så, när slutade du
kunna det /började känna så här? Dags att börja med rörelsekedjor för visst
vill du också om nu inte bli bättre på idrott så i alla fall känna dig rörlig i
ditt vardagsliv?

Läste
precis ett recept som börjar med ”Skiva 10 vitlöksklyftor på längden och låt
dem sakta knappt brynas i 1 dl olivolja.” Tanken på att vara så varsam med
tillagningen att man ska skiva klyftorna på längden fick mig att tänka på
lökens alla suveräna egenskaper. Inte konstigt att Allium släktet är en super(intressant)
råvara i alla dess former, färger och lukter!

Nästa säsongs vitlök har tagit
sig och ser ungefär ut som den som kikade upp i våras.

En
huskur som jag dock inte tror på är den där mot öroninflammation, fast då igen
så har jag ju inte provat… Alltså att dela en lök och lägga snittytan mot
örat, knyta om och sova med den. En annan huskur mot influensa och problem i över
delen av luftvägarna är att försiktigt värma två skalade och delade lökar per
fot, snöra in dem i något tyg och sedan lägga tyget under din fotsula i en
yllesocka och sova med den. Dessutom bör du vara varm och sängen lika så för
att kroppen ska ta åt sig alla nyttigheter från löken. Här bygger tanke mycket
på zonterapi och fötternas direktkoppling till hela kroppen. Näpp, har inte
provat det heller. Håller mig till lök som jag intar oralt.

Skörden av superråvaran gul- och rödlök var
rätt bra i år även om den aldrig räcker långt för den är försvinnande go’.

Ett
kök utan lök är som ett kärleksförhållande utan säng – med andra ord väldigt
viktig i matlagningen
Just nu när gullök är så billig passar jag på att göra storkok av löksoppa
Mums! Fryser ner några liter i mjölktetror så de passar bra att stapla och
njuter lite då och då under vintern utan att gråta för mycket.

Sänka
fetthalten i blodet…

Hästar
som led av blodpropp i benet framgångsrikt behandlats med lök och vitlök vilket
ledde till vidare studier som visade att både stekt och kokt lök motverkar den
blodproppsbildande tendens som uppträder efter fettrika mål. Det står även skrivet
någonstans att Linné sa: ” den som tar vitlök i munnen på fastande mage skadas
icke av att dricka okänt vatten…” Kanske värt att ha med vitlök på resa,
förklarar dessutom den rika förekomsten av vitlök i vissa kök. Mer lök alltså!
Har du något lökrikt recept får du gärna dela med dig – här, på mailen eller på
min FB-sida!

Det mesta av allt vi gör, gör vi av gammal vana. Av gammal vana tar vi samma väg
till affären eller tömmer diskmaskinen på samma sätt. Tränar av gammal vana i samma fart och samma ansträngningsnivå som vi är vana vid – får samma resultat vi är vana vid.

Fundera
på en annan vana, hur du går till väga när du klär på dig. Sitter du? Står du?
Kan du fortfarande ta på dig sockorna stående – eller när slutade du kunna det?
När en rörelse du brukade kunna utföra på ett sätt ”plötsligt” blir svår och
du måste justera ditt rörelsemönster för att få rörelsen att fungera, DÅ borde du börja fundera över
VARFÖR.

Varför kan du inte längre göra det där? På samma gamla sätt? Vad har hänt dig/kroppen/omgivningen/…?

Jag
och Håkan tillbringar många nätter i tält under alla de friluftsreportage vi
gör på ett år. På skoj brukar vi säga att det är vårt sätt att se om vi blir stelare,
otympligare eller mer orörliga. För så länge vi utan större problem kan komma in i
och ut ur tälten, vända oss fram och tillbaka, sitta med utsträckta ben och äta maten så håller vi en bra nivå på rörligheten. Har du
förresten provat om du kan sitta på golvet med utsträckta ben? Klarar du 10 min?

Ett bra antal minusgrader i Kaskasavagge men rykande varm mat och go’ sovsäck!

Om du
inte blir observant på dina vanor så är det svårt att ändra på dem, eller föra
in nya vanor. (o)Vanor är som ett glas – du måste veta hur fullt det är för att du
ska kunna fylla på det med mer innehåll. Är det redan fullt får du fundera på
om det är det innehållet du vill dricka upp eller om du ska byta ut allt eller
bara lite…

Ibland,
eller rättare sagt rätt så ofta, funderar jag på hur det hade varit om tiden
stått stilla i vissa avseenden. Om inte ”utvecklingen” gått så fort att livet
börjar halta. För visst är det så att det ”utvecklas”, förändras snabbt i vissa
saker men inte alls i andra. Bara för att göra er förvirrade slänger jag in
åsikten om att samhället inte är gjort för att kvinnor ska göra karriär eller
ens yrkesarbeta heller. Eller?

Eller
ska jag uttrycka mig som så att samhället är inte gjort för att båda parter i
en barnfamilj ska arbeta. Speciellt inte om familjen gjort som mängder av
familjer och flyttat fler än tre mil ifrån far- och morföräldrar. Att vi
dessutom har ett samhälle som är flexibelt så det går sönder, så tillgängligt att
ingen ids planera ens för en enda helg gör livet väldigt svårt och stressande.

Stressande
av att vara tillgängligt och flexibelt? Fundera en stund innan du läser vidare.
Fundera på vad som gör dig stressad.

Skyndar
du mellan alla möjligheter? Stressad av att inte hinna allt som erbjuds?
Slappna av och njut av en sak ordentligt istället för alla saker som ”skulle-gå-att-göra-om-jag-bra…”

Blir
du stressad av att vilja hinna med en massa men inte har någon tid? Har det
kanske med dålig planering att göra, eller en så flexibel situation att du inte
har behövt planera tidigare? När det nu kommer till kritan blir du stressad för
att du inte planerat något? Eller är du en sådan där ”hopplös” typ som aldrig
kan säga JA till något för tänk om det kommer ett ”bättre” erbjudande?

Vad
skulle hända om tiden hade stått still? Om vi inte hade affärer som är öppna
nästen dygnet runt och bensinstationer som säljer det mesta och är öppna dygnet
runt. Om du hade varit tvungen att tänka efter och handla allt du gör dina
inköp en-två gånger i veckan. Då hade du suttit där i lugn och ro med eller
utan chips till lördagsfilmen för affären är ju ändå stängd så du behöver inte
stressa dit. Istället hade du förmodligen gjort något med familjen/vänner. Inte
haft ena fingret och halva ögat på telefonen hela tiden. Snacka om oförskämt
förresten, dessa personer som kommer och hälsar på och så kikar de på telefonen
titt som tätt, uppdaterar här och pratar där. Nä, är det inte trevligt att
hälsa på så låt bli!

I
en lite icke könsneutral familj jobbar mamma i affären (kvällsskift) till kl
22. Mannen jobbar som yrkesförare också han med körningar så här på kvällen. Barnen?
Ja, de har ju varit på skolan dagtid men med släkten i en annan del av landet
och en barnomsorg som inte har kvällsskift… Men bra för oss som inte planerar
utan är flexibla och vill ha möjligheten att åka till affären på kvällen bara
för att man känner för en påse chips till filmen.

Annat
var det förr när barnen kom från skolan, lekte med kompisar och alltid fanns
det någon vuxen i närheten. Förälder eller mor- farförälder som trygghet. Planera
var men tvungen att göra när det gällde inköp och någon stress var det inte tal
om för allt var ju ändå stängt på kvällen så man fick ”nöja sig” med att ta det
lugnt och umgås med familj och vänner för ingen hade ju ändå uppkoppling och
ont i tummen av allt mobil-skrivande.

Visst
var några saker bättre förr ändå

Jag
längtar med spänning till imorgon. Måndag! Ny vecka! Och ett nytt och spännande
uppdrag. Samma blir det veckan därpå, kan inte vänta till den måndagen för då
ska jag vara på skolan och träffa underbara små individer som alla är olika,
alla har sina förmågor, alla med så många oskrivna blad framför sig. Oskrivna
blad som jag kanske, KANSKE, kan ge en viss färg, en viss ton, ett visst
intresse som fyller om nu inte merparten så i alla fall delar. Är inte det
spännande?!

Tänk vad
många dörrar det finns att öppna! Så mycket det finns att uppleva och ta del
av!

Just
den där möjligheten att få inspirera, uppmuntra, presentera idéer och
möjligheter är något jag ser så framemot varje gång jag skriver ett reportage,
träffar en FriskaSteg-kund, ger en föreläsning eller träffar elever. Jag
längtar ”till måndag” -nästan alltid

Hur ser
du på en måndag? På att börja jobba igen efter en ledighet? Ser du
möjligheter eller har du fastnat och vet inte vad du egentligen vill? Fundera,
för livet är kort och det är ditt eget ansvar att göra något bra av det. Fylla
de där blanka sidorna och gilla det du ser när du senare bläddrar tillbaka och
tittar på dem…

Inom
idrott pratar vi ofta om målbilder. Om hur vi ser oss göra det vi vill
prestera. På samma sätt kan man göra med sin gråa tråkiga måndag – se det som kan vara
spännande: spännande möten, utmaningar, uppgifter… Var entusiastisk och positiv
och gå in i din måndag med förväntan och säg det högt med ett leende!