FriskaSteg start

Hitta
mitt Ikigai!

Just
nu känns det som om jag tappat min ikigai. Eller i alla fall blivit tvungen att
lägga den åt sidan. Fast, måste jag det egentligen? Och hur bra är det att inte
ha sin ikigai att följa varje morgon man vaknar?

Det
japanska ordet ikigai betyder ungefär ”reason for being”; meningen
med mitt liv. Fast ändå inte riktigt, det handlar mer om min egen anledning
till att gå upp på morgonen, den inre tillfredställelsen man får under dagen.
Saker men älskar att göra, brinner för, det som ger mitt liv mening. Japp, vi
har inte alla formulerat vårt ikigai och det krävs en hel del rannsakan för att
komma på det och ibland upptäcker man det när det försvinner…

Jag
har aldrig uttalat mitt ikigai men jag har heller aldrig saknat det förut.
Alltid har jag vaknat med ett leende på läpparna, gått hela dagen och bara känt
att allt är bra och att jag har ett bra och givande liv. Men så plötsligt är
allt inte så bra mer. (Får man ens säga så?) Dagen är inte alltid ett leende
och en tillfredsställelse.
Något jag inte kan ta på saknas, en avund smyger sig
in tillsammans med negativa vibbar och tankar. Eftersom jag älskar att läsa och
läser allt jag kommer över och lite till så satt jag plötsligt med en text om
bitterhet framför mig. Men det kräver ett nytt inlägg som du får vänta på ett
tag för så mycket negativt vill jag inte dela med mig av så här på en gång Istället får ni ett boktips, Garcia och
Miralles bok: Ikigai, hitta din väg till
ett långt och lyckligt liv.Definitivt värd att läsa medan du funderar över vad du gör av ditt liv och vad
du egentligen vill göra.

Tillbaka
till min borttappade, förlorade eller som jag bitvis känner det, stulna,
ikigai. Det är väl en sak att komma till insikt om att man bytt fokus och har
en ny ikigai, en annan sak att bli utmanövrerad och känna att man inte har
kontroll över förlusten av sin ikigai. Och det är ungefär så jag känner mig –
utmanövrerad. Förr, när jag styrde mina 24 timmar alldeles själv kunde jag
välja vad jag skulle lägga tiden på. Skriva, påta i trädgården, läsa, träna, inspirera
andra, laga mat… Alla sådana där saker som jag tycker väldigt mycket om att
göra och som ger mig tillfredställelsen i slutet av dagen, ger mig inspiration
på morgonen till ännu en härlig dag. Det måste väl ändå ha varit mitt ikigai,
inte en sak utan flera. Eller var det kanske att sprida inspiration och glädje
genom olika saker? Alla sakerna gjorde att jag kände att jag utvecklades, lärde
mig något och fick tillfredsställelse i att dela med mig av det jag
visste/lärde mig/kunde till er som kikar in här på FriskaSteg. Till er som
läser mina reportage eller ber om tips och råd.

Så
har jag plötsligt en kropp som inte funkar som jag vill. En kropp som hindrar
mig från vissa saker och som helt enkelt är besvärlig och inte tydlig med vad
som är fel. Något är fel och jag kan inte hoppa upp på morgonen för tårna måste
rätas ut. Foten skjuter inte ifrån, jag går sakta. Och nu säger farbror doktorn
(nr 4) att jag INTE får hoppa. INTE får springa.

Min
kropp har utmanövrerat mig från min ikigai.

Okey.
Nu gäller det att INTE låta negativa tankar ta över, inte bli bitter inte…
Äh, Nu gäller det att hitta min ikigai.
Jag tror nämligen inte att en människa är statisk och inte kan hitta nya
meningar och mål. Eller så kan vi inte det utan måste hitta nya vägar att nå de
gamla målen. Bara byta ut det där ultraloppet… Mot?! Någon som har ett förslag ?

Dags att njuta av fjällens vidder?

Vad
härligt att få vandra över fjället, se vad som dyker upp bakom nästa krön,
bakom nästa krok. Att stå och se ut över vidderna från ett krön, en topp eller
spana ut över en fjällsjö och se toppar resa sig där borta…
Det och lite till gör vi under några dagars Må bra-vandring i månadsskiftet aug-sept!Önskningar
om att få vandra längre brukar komma från Må bra-vandringsgästerna när vi sitter i stugan efter en dag på fjället och som tur är har vi fyra dagar ett njuta av fjäll och vidder.

Här är årets paket – En
fjällvandring under enkla former i storslagen miljö.

Välkommen
att höra av dig!

När
jag var liten ville jag bli bibliotekarie. Det var en helt självisk önskan för
jag ville sitta i det där rummet med alla de där böckerna, läsa sida upp och
sida ner. Sluka bok efter bok. Första praon vi gjorde var på skolan och jag
valde förstås bibblan. Under den vecka jag var där fick jag inte läsa en enda
bok. Visst fick jag läsa OM en del böcker, läsa baksidor och organisera dem i
rätt hylla. Men inte bläddra, fångas, läsa lite eller läsa hela boken. Valde
som ni vet ett annat yrke.

Sedan
kom internet. Plötsligt ”bor” jag i det där biblioteket, trots allt. Mitt
kontor har hyllmeter av böcker och i datorn… Japp, där i datorn finns mer
att läsa och lära mig än jag någonsin kommer att hinna med. Dessutom så nära,
så nära. Just där, i närheten, kommer tidstjuven in. Det gäller att skilja på
tidstjuv och energitjuv. På Måbra-vandringarna jag arrangerar i Vindelfjällen
varje höst(31/8-3/9 i år) är det ett givet ämne. Sortera ut, hitta möjligheter
men framför allt erkänna vad som är vad. Internet är en tidstjuv för mig,
Facebook en energitjuv. Alltså kan jag vända på mitt timglas och tänka ”En
vändning sedan öppnar jag inte en ny sida/länk.” Måste förstås erkänna nu direkt att det ofta blir
två vändningar. Facebook å andra sidan väljer jag att inte öppna alls många
dagar eftersom det är en energitjuv som ofta får mig in på negativa tankar. Får
mig att bli irriterad trots att jag inte kan påverka, får mig att bli
frustrerad och uppretad i allmänhet. Ibland även utan att jag först märker det.

Att googla
är häftigt, ibland hitta man ”fel” men kommer ändå rätt på något sätt, hittar
bra sidor jag inte visste jag ville veta mer om. Som tur är har jag ett talesätt
som jag försöker leva efter –ibland. ”Den
som aldrig går vilse får inte se något nytt” – det gäller både stickspår på
nätet, stigar i skogen och även människor jag möter – pratar jag aldrig med
andra än mina vänner så får jag ju aldrig höra nya vinklar.

Häromdagen
sökte jag på dieter – 5:2 men också 16:8 men kom inte håg vad den egentligen
hette så jag kom in på 6:1 (vs. 24-7 ) – väldigt intressant. Kräver definitivt sitt eget
inlägg och det lär komma men sammanfattningsvis handla det om att lägga in ett
vilodygn för att bryta vardagsmönstret. Att välja en XX-fri dag i veckan för
att balansera upp de andra ständigt uppkopplade dagarna utan ro. Jag blev
förstås tvungen att googla Tomas Sjödin som myntat uttrycket och låna hans bok Det är mycket man inte måste, på
biblioteket. Så härliga tankar, så skönt att någon annan sätter ord på dessa
tids- och energitjuvar. På alla dessa saker man gör som bara tar upp ens tid
utan att egentligen ge något av substans tillbaka. Nä, mera strömavbrott i
vardagen!

Att ha några riktlinjer för hur vi tänker, uppför oss, är inte så dumt. Oftast gör vi ju saker utav gammal vana och av uppfostran. Men om du tar dig en funderare på OM det är något du kan göra för att må bättre så är det kanske något så enkelt som att alltid le mot dem du möter, eller i alla fall le när du börjar prata med en annan människa. Ett enkelt leende sätter tonen, visar att man är nöjd och ofta får det bort lite av negativa känslor hos den leendet möter. Ett leende föder ett annat leende som man brukar säga
Jag hittade nedanstående insikter tillsammans med en rad andra när jag rensade i mina gamla (och då menar jag GAMLA papper) och tyckte att de kan ju vara läge att dela med mig av. Läs med ett leende och en liten eftertanke…

I’ve learned…

I’ve learned that you cannot make someone love you.
All you can do is
stalk them and hope they panic and give in…

I’ve learned that one good turn gets most of the
blankets.

I’ve learned that no matter how much I care, some
people are just
jackasses.

I’ve learned that it takes years to build up trust,
and it only takes suspicion, not proof, to destroy it.

I’ve learned that whatever hits the fan will not be
evenly distributed.

I’ve learned that you shouldn’t compare yourself to
others –
they are more screwed up than you think.

I’ve learned that depression
is merely anger without enthusiasm.

I’ve learned that it is not what you wear; it is how
you take it off.

I’ve learned that you can keep vomiting long after you
think you’re finished.

I’ve learned to not sweat the petty things, and not pet the sweaty things.

I’ve learned that ex’s are like fungus, and keep
coming back.

I’ve learned age is a very high price to pay for
maturity.

I’ve learned that I don’t suffer from insanity, I
enjoy it. (= jag )

I’ve learned that we are responsible for what we do,
unless we are celebrities.

I’ve learned that artificial intelligence is no match
for natural
stupidity.

I’ve learned that 99% of the time when something isn’t
working
in your house, one of your kids did it.

I’ve learned that there is a fine line between genius
and insanity.

I’ve learned that the people you care most about
in life you never get enough time with and
all the less important ones just never go away. And the real pains in the ass
are permanent.

Hoppas du log någon gång i alla fall. Jag hittade en lista till… av mer filosofiskt slag.

Oftast
är det de små sakerna i vardagen som gör en så otroligt glad, inspirerad,
muntrar upp. Det är bara det att vi ofta glömmer bort just de lilla eftersom vi
kan tycka att det är för litet för att betyda något. Hur litet är inte ett
telefonsamtal egentligen? Men om som ringer är någon du inte pratat med på
väldigt länge så betyder det där lilla telefonsamtalet plötsligt väldigt mycket
för dig.

För
någon vecka sedan fick jag att litet sms efter ett träningspass jag höll. Det
var i och för sig lite längre än de vanliga 2-3 meningarna som ett sms brukar
vara men ”litet” ändå. För mig var det däremot riktigt stort, budskapet fick
mig nämligen att växa en hel meter. Att få bekräftat att man är uppskattad som
instruktör, att få höra att man gör så deltagaren vill utmana sig och ta i lite
extra, att få höra att man hjälpt någon nå ett mål betyder väldigt mycket. När
någon verkligen säger högt den där komplimangen/tacket blir det ju så mycket
tydligare och man blir så mycket gladare, även om man innerst inne alltid
inbillar sig och tror att alla är glada och nöjda.
En espresso på trappan med älsklingen är en riktigt stor liten sak för oss.

Förgylla
dagen med att göra små positiva saker för andra gör att mycket skvätter
tillbaka på en själv och man blir glad för att man gjorden någon annan glad.
Men ibland (typ varje dag) bör man tänka efter vad som gör en själv glad och
tacksam. Fundera över vad man har i sitt liv som man är glad och tacksam över.
Genom att synliggöra allt det positiva man har, blir det tydligt (som
deltagaren som sa ”tack”) och man bekräftar att livet har positiva inslag. Även
i en nattsvart dag finns något att vara tacksam för och som du kan se fram emot
att fotstätta utveckla, njuta av eller skörda.
Jag är tacksam för att jag ändå kan använda foten till nästan allt.

Om vi
aldrig utvärderar vår dag, vårt liv är det omöjligt att ta medvetna beslut om
vilken riktning vi ska ta. Om vi inte tydliggör vad vi är tacksamma för ser vi
inte åt vilket håll vi vill gå utan flyter bara med den grå massan. Vad är du
tacksam för?

Fundera
till morgonkaffet på 3 saker du är tacksam för, avsluta dagen med att tydliggör
vilka saker som hänt under dagen som du är tacksam för. Eller som en fördetta
kund till mig sa: ”10 minuter tacksamhet på morgonen boostar en för hela dagen!”
Tack för den påminnelsen Helen!
Jag är tacksam för att solen skiner där ute trots att jag sitter och jobbar här inne. Jag är tacksam för att det har varit en ordentlig vinter. Jag är tacksam för att vintern inte tagit slut än!

”Hjälp!
Vad ska jag göra nu när inget händer längre? Det gick så bra i början men nu…
Inget!” Ungefär så låter det ofta och ofta har det med viktminskning att göra.
Ibland med konditions- eller styrketräning men inte lika ofta. De som kommit
igång med att träna har (ibland) lite bättre tålamod än de som jobbar med en
viktfråga där man vill se konstant resultat tills man är nöjd. Kom dock ihåg
att i ALLT du företar dig, så får du ett stort utslag med positivt resultat i
början när det finns mycket att jobba på. Sedan kommer du till en platå när kroppen
vant sig vid det nya. För att fortsätta utvecklas behövs nya tag, nya vinklar
och ingångar. Och det är då man står där och stampar i frustration. I värsta
fall lägger man av för ”Det händer ju ändå inget!” Istället för att hitta de
nya ingångarna, sätten att jobba vidare mot sitt mål.
Jag hittade denna beskrivning av vägen mot sitt mål. Väldigt talande! Eller vad tycker du?

Enda
sättet att sparka igång processen är att ta nya tag, nya vanor och banor.
Oberoende av vad man utsätter kroppen för så vänjer den sig och därför måste du
ut ur din bekvämlighetszon om och om och om och … just det om igen!

Kvinnan
jag träffade och hade ett alldeles för kort samtal med var uppgiven. VAD skulle
hon göra?! Trots endast två morötter till lunch (?!!) inget resultat på vågen.
Inte konstigt tycker ju jag. Visst går man ner de första dagarna men sedan…
Kroppen vänjer sig, går in i viloläge och förbrukar vad den får och ser till att
gå på sparlåga. Får den bara två (!?!) morötter går den definitivt in och
sparar både på allt den får men ser till att inte bränna lika mycket på
aktiviteterna heller. Plötsligt gör du alltså samma arbete men kroppen
förbrukar mindre.

Nä,
sparka istället igång ordentligt, ut ur bekvämlighetszonen och se till att röra
på dig så det känns. Mat äter man ordentligt, vettigt och lagom. Ät allt men
inte mycket och var försiktig med socker och salt.

Glöm inte
att motionera – rör på dig – öka takten – se till att SVETTAS! Igen –> rör
dig utanför din bekvämlighetszon

Om
alla som promenerar för hälsans skull, skulle ta och klä på sig aningen mindre
och öka takten istället. Ha tillräckligt lite kläder på sig så att de 1) måste
öka takten för att hålla värmen och 2) inte känna obehag av att svettas
eftersom man är klädd för att kunna svettas. Då, då skulle resultaten komma i
både kondition och välmående. Har
DU någon fundering på hur du ska ta dig vidare från din platå? Hör av dig så
kanske jag kan hjälpa till.

Träning ska vara roligt, medryckande och inspirera till fortsatt rörelse.
Jag erkänner villigt att själv trivs jag bäst i min egen lilla värld när jag tränar, jag och mina tankar ute i naturen. MEN ibland är det så otroligt skoj att vara i en stor grupp med musik som pumpar ut ur högtalarna och bara drar igång mig. Får mig att ge järnet och håller fart på kroppen fastän huvudet säger ”lugna ner dig!”

På SÖNDAG den 26/2 har jag bjudit hit ZUMBA-instruktören Amanda Matti för att hålla två sköna ZUMBA-pass. Först blir det ”vanlig” ZUMBA i en timme, sedan 1 timme med Strong by ZUMBA som är ett tuffare pass och mer tränings betonat.

150:- för båda passen, 100:- för ett!
DU som ser denna annons får ett X-tra erbjudande att komma för 100:- totalt OM du anmäler dig och betalar före den 15/2!
Skicka ett mail till mig på halsa@friskasteg.se så får du ett Swish nr att betala in på.

NÄR: SÖNDAG 26/2 kl: 14:00-15:00 + 15:30-16:30
VAR: HARADS SPORTHALL
VARFÖR: För din egen skull och för att det är kul träning!
ANMÄLAN: för X-tra erbjudandet innan den 15/2 annars är det bara att komma och betala fullt pris vid dörren.

/Välkomna till en svettig, kul, givande ZUMBA!

Att
bara vara är underbart. Att bara sitta ner i fåtöljen med en kopp te och stirra
in i elden och känna värmen från kaminen. Att bara ta en promenad ensam eller
tillsammans med någon men utan krav att prata, bara vara. Vara tillsammans
eller vara ensam, ibland behöver i alla fall jag bara vara för att ladda
batterierna men framför allt, att sortera tankarna som far genom huvudet.

Kanske
därför jag gillar våra fjällturer med ändlösa stigar, sova i tält. Och bara
vara.

Vandring
är för mig den ultimata formen av att ”bara vara”, att låta tankarna flyga och
eftersom det alltid är en bit dit jag/vi ska och det är sällan man pratar varje
meter under en vandring så blir det många härliga stunder där jag utan att
fundera. Utan att lägga energi på tankeprocessen ändå sorterar, reder ut och
kastar bort alla de funderingar, idéer och tankar som ligger i någon process i
hjärnan.

Vandring
blir mer och mer inne. Fler och fler hittar till vandringens tysta meditativa
tillstånd. Andra har inte tagit steget till lugn fullt ut, utan springer i
terrängen istället Funkar bra för dem, men inte för mig.

I
filmens värld har det kommit några filmer med vandring som
tema. Passa på nu i vintermörkret och kura upp i soffan och koppla av, samla
energi och inspiration för framtiden med en bra film eller läs boken. Sedan anmäler
du till någon av FriskaStegs fjällturer
eller skogspromenader som dyker upp här på sidan, och på FB-sidan under våren.

Wild är en bra film men boken är kanske bättre. Sedan har vi ju In
i vildmarken; av Jon Krakauer, någon har kanske läst hans ”Tunn luft”? Sist och mest klassisk är förstås Jack Londons böcker! Inte alls dumma om du är inne på äventyr
och vildmark!

Har
du tänkt på hur mycket vi matas om att vi bör förändra oss? Att vi borde börja
med något? Prova dittan och dattan. Jag klickade in på en tränings sida (får väl
skylla mig själv) och där frågade de om jag var ”Ready to transform yourself?”
Givetvis på engelska så det ska låta lite tuffare, lite modernare.

Jag
klagar inte på att det finns hjälp till självhjälp men i denna djungel kan det
vara riktigt svårt att inte tappa bort sig själv. Att tro att man måste
förändras, göras om. Att man inte duger. Hur många gånger får man frågan
”Varför?” när man svarar ”JA! Jag är redo att förändra mig.” Men skulle du
svara ”Nej!” så skulle frågan Varför inte? Komma direkt.

Av
precis den anledningen gillar jag inte generella träningsprogram man kan
köpa/ladda ner från någon webbsida. De är så allmängiltiga och drar alla över
en kam. Ingen frågar VARFÖR? Ingen frågar hur förra passet påverkade kroppen.
Ingen frågar varför du vill förändra dig, dina vanor, din kropp, ditt sätt att
vara eller leva ditt liv.

Ibland känns det som om man bara springer fram genom livet utan tanke.

Visst
är det bra att kunna förändra, men är det dig själv du behöver förändra eller
är det ditt liv? Det är skillnad på person och profession brukar jag säga när
jag vill ha en utvärdering av mig själv som inspiratör, pedagog, tränare. Lika
så är det väldigt viktig att den som är redo för förändring funderar över varför personen vill ha förändringen.

Har
jag mycket på mina axlar, mycket på jobbet, ligger efter med högarna hemma.
Dåligt med tid för både mig själv, min familj och mina vänner. Då hjälper det
kanske inte att börja på någon bantningskur, testa ett nytt träningsschema
nedladdat från cyberrymden eller ändra inredningen. Just då behöver jag kanske
allra bäst ta mig en funderare tillsammans med någon som kan ställa frågan varför jag vill förändra mig. Ställa de
där frågorna som får mig att fundera och se delmålen på väg mot den stora
förändringen. Se vad det är som egentligen är orsaken till att jag inte är
tillfreds. Orsaken till att jag vill ha en förändring.

Visst
kan ett träningsschema och ny färg på väggarna vara ett steg i rätt riktning
men om jag inte vet varför jag vill förändra, eller vart jag vill komma, är det
oftast ännu en återvändsgränd som slutar i att man känner sig otillräcklig, otillfreds
och missnöjd – igen

Våga
fråga Varför lite oftare. Fråga dig själv och ge dig ett själv ett svar du är tillfreds med, ett svar som är ärligt och du kan leva gott med.
Varför
är du inne på nätet istället för att umgås med någon du tycker om? – JA! Jag
vill gärna ha ett svar på det, om du törs e-post går också bra, annika@friskasteg.se

Att vara mentalt
stark handlar även om att inse sina begränsningar och välja att arbeta utifrån
dem. Jag har varit tvungen att vara mentalt stark det senaste året vilket inneburit att inte inspirera er. Konstigt nog Kanske är det någon som fortfarande kikar in här på FriskaSteg och söker
inspiration men blir fundersam över att inget har hänt på så länge. Kanske
funderar du över vad det blivit av mig, om jag lagt ner och gett upp eller bara
bytt fokus i livet.

Sanningen
att säga så har jag varit oinspirerad. Ordentligt oinspirerad! Visst är
FriskaSteg en del av mitt företag och levebröd men när det händer något i livet
som ställer allt på ända är det inte så lätt att hålla humöret uppe. Speciellt
som i mitt fall när jag fick en skada som gjorde att jag inte kunnat vara så
rörlig som jag vill. När jag knappt kan gå en promenad i min normala fart, vaderna
blir tunga som timmerstockar bara av att cykla en timme. När jag inte vet om
trädgårdsarbete försämrar skadan, om styrketräning för detsamma. Ovissheten i
vad som hänt och hur jag själv kan påverka läkeprocessen eller försämra den…

Givetvis
går det inte att bara lägga av, att sätta mig i soffan och låta dagarna gå.
Givetvis måste jag försöka fokusera om och ta nya tag men hur inspirerad är jag
för det? Inte alls.

För
att ”överleva” en oviss tid när jag inte bör/får/kan röra mig som jag är van vid
så ställer jag helt enkelt om huvudet. Jag har under det här året valt att
välja bort rörelse. Inte så svårt som man kan tro efter att jag väl hade fått
insikt.

Insikten
kom efter första bakslaget. Jag började med att tänka ”Nu när jag inte kan
använda foten fokuserar jag på överkroppsstyrka och rörlighet genom yoga.”
Bakslag 1 à Jag kunde inte trycka fast foten
i mattan vid de stående yogaövningarna. Bakslag 2 à de flesta styrkeövningar gör överkroppen kräver en
aktiv underkropp och vader som jobbar, vilket inte min ena gör. Resultatet blev
bort med alla tankar på träning över huvud taget, bort med alla funderingar
kring fjäll, skog och friluftsliv och fokus på att bara leva ett enkelt hemma
liv utan att bli vansinnig. Eftersom jag var medveten om att jag valde att
välja ett vanligt hemma liv innebar det att jag inte blev besviken, deprimerad
eller på annat sätt negativt inställd till mitt nya begränsade liv. Men någon
inspiration till att försöka inspirera er här på FriskaSteg fanns inte heller
och därför valde jag att välja bort det också.

Nu
säger någon av er; men kom till saken och berätta vad som hänt! Sanningen är
att jag och de medicinskt kunniga jag träffat inte vet helt säkert än. Jag
väntar fortfarande på att bli kallad till min senaste remiss.
Vad som är sagt
hittills är att jag troligen hade ett Tarsal tunnel syndrom och jag fick en,
sedan en till kortisonspruta. Lite bättre funktion men den domning som finns i
foten sedan i februari 2016 finns ändå kvar. En tur till lasarettet igen och en
nervundersökning där de både mätte med elektroder och med nålar hur nerverna
fungerade gav inget entydigt svar så iväg på magnetröntgen men inget självklart
där heller. Medan jag väntar på remissen till nästa ortoped valde jag att själv
åka ner till Umeå och Sports medicin där jag fick grönt kort för att åka skidor
och använda foten bäst jag vill och köra styrka med vissa begränsningar så
väntar jag nu även på att få träffa en neurolog då skadan troligen ligger
någonstans norr om låren… Fortsättning följer men nu väljer jag att börja om
och inspirera er, mig själv och ta nya tag.

Hjälper
ni mig med lite inspiration tillbaka ?