Efter några veckor med en ihållande hosta börjar jag känna att nu är det
nog dags att låta kroppen känna efter om den börjar bli frisk. Det är alltid
svårt det här med ”förkylningar” för hur vet jag att det faktiskt är en
förkylning och inte något lite värre? Hur vet jag att det är okey att anstränga
kroppen utan att den tar skada eller om jag bör vänta lite till? Min kropp har
jag tänkt använda i så där en 50 år till och då menar jag använda och inte bara
som ett transportmedel för mina tankar och åsikter. När jag är 70år vill jag
fortfarande kunna göra veckolånga fjällvandringar, när jag är 80 år vill jag
fortfarande kunna åka en skidtävling och när jag är 90 år vill jag fortfarande
kunna böja mig ner för att knyta skorna. Jag har mål och mening med min träning
och känner att det är värt någon veckas vila för att kunna åka ännu en
skidtävling i år utan att förstöra det långsiktiga målet. Men det har börjat
krypa i kroppen och jag är glad över att jag kan göra rörlighetsträning som
inte tar på hjärta och lungor undertiden jag varit sjuk. Dumt att stelna till
totalt.
Idag var det så dags att känna efter, göra en kroppscanning.
Kamrumloppets motionsklass passade perfekt. På med skidorna och ordentligt med
kläder, hög buff i halsen ifall jag skulle känna att det var för kall luft att
andas. 
Försiktig ansträngning så jag
kände att jag är på rätt väg var ledordet. Tack Harads IF för att ni fixar
sådana här arrangemang!
Att efter några veckor få prova om kroppen
funkar var magiskt. Stora rörelser, glid på skidorna, ta inte i utan hitta
flytet. Och flöt gjorde det 
Men usch vad kroppen kändes ovan att använda.
Tror jag fick en föraning om det där loppet jag ska göra som 80-åring. Fast jag
hinner ju träna lite innan dess…
