Inställning!
Som så ofta när man gör något är det ens inställning som avgör hur man klarar
av uppgiften. Att åka 15 mil skidor är
väl inga problem, men att åka det i ett sträck… Fast eftersom jag är en
diselmotor, långsam i starten och seg över lag, kände jag att sträckan inte var
något problem egentligen. Det är som oftast farten som är utmaningen. Fast
farten måste ju finnas den också för inte har jag ”tid” att hålla på i flera
dagar smiley Rovaniemi 150, en vinterultra blir en riktigt bra utmaning mentalt och fysiskt.

Packa,
planera och fundera. Det är svårt det där med packningen för hur ska jag
egentligen tänka? Mitt säkerhetssinne tog över, det där tankarna som dyker upp
när vi ska till fjälls och jag vet att jag behöver si och så mycket på mig,
torrt att byta till om jag blir både blöt/svettig och sedan kall. Finns det
förresten vatten på sjöarna? Slutsats efter tävlingen så hade jag något kg för
mycket i pulkan (tur att jag är stark).

Just
vatten på sjöarna blev en lång utläggning på pre-race mötet. En spanjor som
försökte förklara på engelska för italienare, fransmän, belgare och andra utan
frusna vattendrag hur dubbelis fungerar och vad man kan förvänta sig. Det tog
ett tag smiley

Starten
går och drygt 100 deltagare börjar röra på sig. Alla startar samtidigt, 66, 150
och 300 km klasserna uppdelat på Fatbike, skidor och till fots. De första cirka
12 km går upp längs älven. Cyklisterna och löparna på lätta fötter satte fart.
På mig rann snart svetten och jag insåg att vindjacka var inget bra val, inte
heller mössa och vantar men vad gör man när det är minusgrader och man är på en
älv? Visserligen var det bara -3 grader men ändå… Att inte bli svettig brukar
vara en överlevnads strategi under vanliga fjäll- och skogsturer men nu börjar
jag förstå att detta är en tävling. Och på tävlingar svettas man, Rovaniemi 150 är inget undantag.
Tävlingshornen växte ut en aning men jag tryckte bestämt in dem igen. Här
gäller det att 1) åka 15 mil = 150 km = 150 000 meter. 2) göra det i ett
sträck utan att sova.

Jag har tränat på kvällar och i snöoväder för att tuffa till det lite, känna att det är helt okey att vara ute. Vissa dagar bättre än andra.

Det
finns åtta kontrollpunkter som vi ska förbi. Vid varje finns en eld och vatten,
men vattnet är troligen kallt och vi får värma det själva om vi vill. Det enda
man måste göra är att skriva in sig när man kommer till kontrollpunkten och när
man lämnar den, samt förstås ta sig i mål innan 03:00 måndag morgon och dit är
det 42 timmar. Fast jag har siktet inställt på 24 timmar.

Att
räkna ut hur fort jag kan åka och följaktligen hur mycket mat jag behöver ha
med mig är svårt. Hemma har jag tränat på skoterlederna, med och utan pulka
men… det var ju bara 2-3-4 timmars pass och aldrig när jag redan var trött
och hungrig.

En
plan på kartan har jag gjort, räknat ut vad klockan bör vara vid de olika
kontrollerna, när jag ska äta stora måltider och när jag ska äta de mindre.
Farten har jag tänkt försöka hålla runt 7km/hr. Men sedan kommer v(Ä)rkligheten
in. Fast så mycket värk var det egentligen inte.

Som
sagt, på isen drog cyklister och löpare iväg men sedan kom vi in i skogen och
där var det snö. Snö i mängder. Det hade kommit decimeter vis med snö den sista
tiden och inte hade spåren hunnit frysa. Cyklist efter cyklist började jag åka
om. Löpare efter löpare passerades. Cyklisterna gick och sköt sina cyklar som
ritade djupa spår i snön, löparna luffsade och varje steg gav efter så vi
skidåkare tog oss om dem och de kratrar de lämnat efter sig. Sedan blev det omvänt
när vi kom ut på hårda skogsbilvägar och en vindpinad hårt trampad skoterled
över den första långa sjön. Den som kunde haft dubbel is men som tur var, var
den torr och i alla fall halvhård. Cyklisterna och löparna drog ifrån igen.

Det
är fascinerande hur det mentala påverkar orken. Uppför, uppför och uppför.
Mjukt underlag och djupa spår från Fatbiks och fötter. Så åker jag om dem en
efter en. Skymtar ännu en långt upp på berget som jag knaprar in meter för
meter på. Även nerför åker jag mycket fortare än alla som går till fots, med
eller utan cykel. Givetvis känner jag mig starkare av det synliga beviset på
att jag är starkare är dem jag passerar och åkningen blir lättare. Skidor
älskar jag att åka så något problem med 15 mil hade jag inte sett. Att vara
ensam ute i skogen efter ett skoterspår, bitvis längs skogsbilvägar och några
kilometer längs vanliga byvägar är heller inte något hinder. Jag hade förberett
mig för långa tider i tystnad där jag skulle få vara i ett med mig själv.
Mindfulness i sin finaste form; meditation i rörelse på skidor.

Äta?
Av erfarenhet vet jag att när man bli trött känner man sig inte hungrig men
energi behöver man. Jag litade till 100 på min plan och tvingade i mig de
större måltiderna där de skulle ätas, trots att ”torrmat” smakar riktigt dåligt
när man är trött och dessutom känns alla industriella smaker starkare än de är.
Men energi har de och mätt blir man. Smart för smaklökarna och extra energi att
jag även hade en dryg pizza i pulkan och värmde en bit på elden vid de kontroller
jag inte skulle äta hela middagar. Dessutom tog jag en bit här och där efter
vägen och ett gäng flapjacks.

Oförskämt
pigg kände jag mig hela dagen, kvällen kom mycket snabbare än jag trodde.

Ute på vägarna passade jag på att skejta, turskidor och pulka men vad gör väl det?

Natten gick riktigt bra. En lång paus i en grillkåta blev det då jag torkade
tröjan genom att helt enkelt vrida den bak och fram, luftade fötterna och
torkade sockorna medan jag njöt vid elden. En tysk cyklist som också vilade där
klagade över att ingen talat om att man måst ha så lågt däcktryck. Han hade
fått släppa ut luft, igen och igen tills han slutligen kunde cykla. Men hallå?!
tänkte jag. Har du inte cyklat alls på mjukt underlag eller snö innan du kom
hit?

Mitt
i natten ser jag en rödblinkande lampa långt framför mig. Vi måste alla ha en
sådan som säkerhetsgrej och just nu blir den även en morot att jaga. Vi är
någonstans vid banans högsta punkt och träden står glest. Eller är det ett
hygge? Vem vet i mörkret men det känns som ett berg av de små tallarna att
döma. – Hej, kommer du nu? Jag har
väntat på att du skulle åka ifatt mig, säger Timmo som springer, för tillfället
gående i den mjuka snön. Vi har passerat varandra några gånger tidigare och
fortsätter härifrån och till mål att kör om varandra allt eftersom beroende på
hur hårt underlaget är. Mjukt – jag är snabbare, hårt Timmo springer snabbare
än jag åker. Dessutom rastar jag längre för han äter knappt, bara en gång
stannar han till för ett ordentligare mål mat och vila medan jag stannar och äter
5-6 gånger varav två är längre med vila.

Huvudet
är fortfarande piggt, musklerna lika så. Fötterna börjar kännas av. Borde jag
kanske ta bort ett par sockar? Nä, det är inte så långt kvar och jag vill inte
att det ska röra sig i skon och ge mig skavsår. (DUMT! Riktigt dumt tänkt!)
Bara att fortsätta.

Om
man nu har en hel skog att göra en bana genom, VARFÖR ska man lägga den efter
en låååååååång och raaaaaaaak skogsbilväg?

Snacka om att man kan bli hjärndöd
så jag lyfter inte blicken så jätte högt utan håller den strax framför skidorna
och slipper se den långa rakan. Sista sjön och jag stannar till och äter upp
alla korvar i mattermosen, tar en bit pizza och går på toaletten bakom en gran.
Precis när jag packat tillbaka allt i pulkan och ska åka ut på sjön kommer
Timmo springande. Ut på sjön kommer vi tillsammans men så slår den hårda vinden
emot oss och piskar snön rakt i ansiktet. Usch och fy! Jag borrar ner ansiktet
och skidrar på. Tittar bakåt någon gång bara för att se att han också kämpar på
i rätt riktning bakom mig. Varför motvind? Varför dessa sjöar? Jag längtar
tillbaka till skogen.

Slutet
närmar sig snabbt men tar en evighet att nå. Sista kontrollpunkten är densamma
som den första vilket innebär dryga milen på älven fram till målet. Fortfarande
oförskämt pigg i både kropp och knopp känns det lätt. Timmo och jag är på
kontrollplatsen samtidigt och nu känns det lite så där – ska jag slå honom?
Älven var svår åkt på vägen ut och det gick fortare för löparna men… Jag ger
mig av så fort jag kan, mot Rovaniemi nerströms. Kommer ut på älven och… Rakt
i motvind, hård vind som piskar snö i ansiktet och inte ett skoterspår som går
rakt åt det håll jag vill. Hårt och isigt på spåren som går kors och tvärs,
däremellan mjuksnö som inte gör det lättare när jag måste söka nytt spår. All
fästvalla har nötts bort från mina skidor och när fötterna inte orkar hålla
skidorna i rätt linje på de ojämna och hårda spåren stannar jag slutligen och
sätter fast stighudarna. Timmo har för länge sedan sprungit förbi mig. Långt
där framme ser jag Rovaniemis siluett. Men varför ska jag skynda mig? Varför
ska jag ens försöka åka snabbare? Men kom igen då! Det här går ju inte ens 4
km/hr! Rör på påkarna! Tankarna slåss om utrymmet i huvudet. Nyss så pigg, nu
bara uppgiven och plötsligt värker fötterna ordentligt.

Slutligen in under bron nästan i Rovaniemi och mål!

De
där mördande sista mentalt nedbrytande kilometrarna var de värsta av alla 150
km. Totalt var jag ute i 28 timmar och 20 minuter men den sista milen. Usch! Om
banläggaren ändå hade dragit den genom skogen, i kringelkrokar. Jag hade inte
klagat på om det blivit en mil längre men denna raka mil, målet låååååååååångt
där borta – synligt. Vinden som piskar snön i ansiktet, ansiktsmaken uppdragen
och huvan på vindjackan ordentligt ner- och åtdragen. Blicken precis så högt
att snön inte kan slå rakt in i ögonen. Glasögonen ligger i pulkan men inte
f…n vill jag stanna, koppla lös mig och börja plocka fram dem nu. Fötterna
värker, huvudet är slut. Men inte flapjacken! Stannar och stoppar i mig en med
dryga 350 kcal (sportbars, släng er i väggen!) och resten av dextrosolen. Nu!
Mot mål och vila smiley

University
of Cambridge fanns på plats för ett forskningsprojekt om vad som händer i
kroppen vid ultra-tävlingar i extremt klimat. Dagen innan start hade vi som
ville delta fått göra olika kroppsmätningar; längd, vikt, fettkomposition,
blodvärden och dna-prover etc. Några minuter efter att jag gått i mål gjorde de
om provtagningen och framöver kommer jag att få veta hur min kropp uppförde sig
och bland annat vad den använde för bränsle och mycket mer. Direkt info fick
jag i alla fall på längd och vikt vilket var lite intressant. Jag hade blivit 3
mm kortare och gått ner 7 hg. Riktigt bra, betyder att jag ätit ordentligt och
fyllt på med både vätska och energi samt att jag inte belastat ryggen så mycket
till skillnad mot andra som blivit nästan 2 cm kortare.

Summa
summarum: Jag är otroligt nöjd med mig själv! Jag gick i mål i en vinter ultra där totalt drygt 50 % bröt. Att jag var pigg och alert alla
150 km, de sista på älven räknas inte smiley, att jag kände mig stark även på
kvällen och inte hade några skavanker. Fast… tre dygn senare dök det upp i
form av en bortdomnad fot och den är nu en vecka senare fortfarande bortdomnad.
Nä, inga nerver i kläm, inga låsningar men otroligt spända vadmuskler. Skulle
ha kört mer rörlighetsträning dagarna efter. Felet (tror jag) var att jag valde
att inte åka med mina formgjutna sulor eftersom de tar upp aningen för stor
plats i pjäxorna och är kalla. Resultatet blev att jag har trampat ner främre
fotvalvet och klämt ihop och tröttat ut både senor och muskler. Nu väntar
mycket massage, mjuka yoga asans och bara bo på mina formgjutna sulor smiley